Jag förhöll mig väldigt positivt till ämnesövergripande undervisning när jag hörde om det första gången. Jag tycker det är ett logiskt svar på frågan som ofta (åtminstone under min skolgång) hördes i klassrummet; ”Varför måste vi lära oss det här? Jag kommer aldrig att behöva kunna detta utanför skolan”.
Forskare och pedagoger är medvetna om att den ämnesövergripande undervisningen kan leda till problem eller tidsbrist för ämnesläraren (se t.ex. Niemelä och Tirri, 2018), men det är inte en orsak för att detta tillvägagångssätt ska förkastas. Man måste bara jobba vidare med att utveckla och förbättra den ämnesövergripande pedagogiken så att planeringen, samarbetet och lärandet går så smidigt som möjligt. Något som jag dock anser vara viktigt är att detta inte blir framtvingat. Den ämnesövergripande undervisningen har knappast någon större effekt när den endast är med ”för sakens skull” – det måste finnas en tanke eller mening bakom beslutet att behandla ett tema eller något specifikt stoff ämnesövergripande.
En annan utmaning uppstår i och med att ämnesövergripande undervisning egentligen inte varit en del av min egen skolgång (bortsett från t.ex. vissa temadagar och miljö- och naturkunskap i lågstadiet). Jag kan inte gå tillbaka och reflektera över vilken typ av ämnesintegrerad undervisning jag tyckte om, vad som fungerade, och vad som var mindre lyckat. Jag hoppas det är här dessa seminarier kommer in. Min ståndpunkt har inte ändrats – jag förhåller mig fortfarande positivt till ämnesövergripande pedagogik. Jag tror dock att jag börjar få mera kunskap om hur man kan göra detta i praktiken och vilka utmaningar som kan uppstå i samband med detta.
Alexander Lindgren
Idemo 