Den ämnesövergripande undervisningen ska i nuläget ses som ett komplement till den ämnesspecifika undervisningen, vilket betonas både i Graham McPhails artikel och under kursens föreläsningar. I läroplanen för grundskolan framgår det att det ska förekomma minst en ämnesövergripande inlärningsmodul per läsår. Men jag tror att det är mer motiverande att sträva efter att så ofta som möjligt skapa helhetsbilder i undervisningen. Det behöver inte handla om enbart stora projekt som temadagar eller projektveckor utan det kan röra sig om samarbeten mellan ett fåtal lärare, temahelheter eller studiebesök. Poängen är att eleverna ska förstå hur saker hänger ihop, se sambanden och kunna tillämpa kunskapen i vardagen, utanför skolkontexten (McPhail). Samarbeten kring ett specifikt tema i olika läroämnen kan vara ett naturligt sätt att optimera undervisningen i de fall där det annars lätt sker överlappningar av ett tema i olika ämnen, men utan helhetsskapande paralleller.
Som blivande ämneslärare är ämnesöverskridande undervisning en utmaning, eftersom våra studier i stor utsträckning fokuserar på det specifika ämnesområdet/läroämnet, vilket också lyfts fram i Niemeläs och Tirris artikel. Det innebär att utbildningen i nuläget inte motsvarar kraven som ställs på lärare. Men å andra sidan anser jag som blivande lärare i svenska och litteratur att det inte är särskilt främmande med ämnesövergripande helheter inom ämnet. Det är exempelvis relativt fruktlöst att närma sig litteraturen utan kunskap om den omgivande världen, såsom historiska skeenden, olika kulturer, samhällsstrukturer, språk o.s.v. Litteraturen är alltid del av ett större sammanhang. Dessutom integreras många olika kompetenser redan inom ämnet, såsom läsande, skrivande, lyssnande och muntlig kommunikation. Därför anser jag att det i många fall snarare stjälper än hjälper att utgå från begreppet ”ämnesövergripande”, eftersom det är mer begränsande än exempelvis ”helhetsskapande” undervisning.
/Johanna Kronqvist
Idemo 