Synen på det egna ämnet som isolerat från de andra undervisningsämnena är en förlegad tanke. Den professionella läraren bör ha på koll vad som händer utanför det egna klassrummet (Niemelä och Tirri 2018), och läroplanerna för både den grundläggande undervisningen och för gymnasiet förespråkar ämnesövergripande verksamhet. Att helt köra ner huvudet i sanden och enbart se det egna ämnets nödvändighet är dessutom något av en omöjlighet som lärare i dag då styrdokument säger något helt annat.
Där ansvarar ämneslärarutbildningen för att ge studerande de rätta verktygen (Björkgren, Gullberg och Hilli 2014), men ämneslärarutbildningen ensam står inför stora utmaningar på den punkten. Det blir nämligen svårt att arbeta ämnesövergripande om man saknar grundläggande kunskaper i andra ämnen än sitt eget (Niemelä och Tirri 2018). Förståelsen för det egna ämnet kan många gånger fördjupas genom ämnesintegration (Niemelä och Tirri 2018), varför det inte borde vara en främmande tanke för universitetsundervisningen att överlag fungera mer ämnesövergripande. Ändå är det en tanke som hos många väcker anstöt av rädsla för att ämnesintegration leder till att ämneskunskaperna inte fördjupas på en tillräckligt professionell nivå. Är det så? Det återstår att se.
För mig som blivande modersmålslärare känns det inte påtvingat att arbeta ämnesövergripande, nej i själva verket ter det sig alltmer naturligt desto mer jag kommer i kontakt med ämnesintegration. Jag upplever det inte som en nackdel att mitt intresse för modersmål och litteratur innefattar annat än vetenskapliga teorier och begrepp ur den egna disciplinen, snarare tvärtom. Det är inte svårt att slänga in någon samhällsaktuell debatt eller ta in element från bildkonsten eller varför inte dansa fram ordklasserna då intresset redan finns. Så länge vi kan göra lektionerna givande för våra framtida elever är vi inne på rätt spår, och enligt mig spårar ämnesintegrationen rätt så länge vi inför den stegvis och på ett smakfullt sätt.
Miranda Eklund
Idemo 