”Jaha, du har studerat engelska och historia? Hur passar det ihop?”
Denna fråga har jag blivit ställd om och om igen – oftast av andra lärare. När jag i universitetet skulle välja ett biämne var det självklart för mig att studera ett ämne jag faktiskt har intresse för och inte bara ett annat språk för att det är så språklärare ofta gör (bl.a. för att öka anställningsmöjligheterna). Ämnesintegreringen har även kännts naturlig i min utbildning: engelska studierna innefattar förutom lingvistik även kurser i litteratur, sociolingvistik och historia och jag har lätt kunna se kopplingarna mellan det jag studerat i mitt huvudämne och i mitt biämne.
Därmed skulle jag definitvt beskriva mig själv som en förespråkare för utvecklingen av ämnesöverskridande kompetens i skolan, vilket även lyfts fram i den aktuella läroplanen (2014). Som bl.a. McPhail (2018) påpekar kan en holistisk syn på lärandet som bäst öka elevernas motivation, skapa möjligheter för kollaborativt arbete och kamratrespons samt leda till en djupare, livslång inlärning. Däremot möter den ämnesintegrerade ideologin givetvis på problem i en struktur där den ämnesspecifika kategoriseringen har en lång tradition. Förutom att ämnesövergripande moment kräver en hel del tid för planering och resurser kan jag hålla med McPhail om att ämnesdisciplinär undervisning inte får kännas påtvingat. Syftet för att införa tematisk undervisning får inte endast vara att det är något nytt och spännande. Holistisk inlärning måste kännas naturligt och autentiskt för att eleverna lätt ska kunna se samband mellan det de lär sig i undervisningen och deras upplevelser i vardagen och omvärlden.
Jasmin Vallenius
Idemo 