Under de första veckorna i januari har jag och mina blivande ämneslärarkompanjoner fått ta del av ett flertal föreläsningar och seminarier kring ett gemensamt tema: ämnesövergripande undervisning. För denna blivande ämneslärare ter sig detta tema fortfarande något ogreppbart och diffust, men det finns nog ändå ljus i tunneln.
Jag tror att det stora fokus som just nu läggs på ämnesintegration gör att det kan kännas överväldigande för en blivande ämneslärare. Det är dock viktigt att komma ihåg att denna process inte är något som startat nyligen. Ambitionen att införa ämnesintegrativ undervisning har funnits med i olika läroplaner under en längre tid (Björkgren, Gullberg & Hilli:173). Däremot verkar det som att processen kommer att påskyndas i och med den hägrande läroplanen.
Att jobba som ämneslärare innebär, nu och i framtiden, att samverka med människor. Det rör sig om interaktioner mellan lärare och elev, men även lärare-lärare och lärare-förälder. Som lärare jobbar man såklart heller inte i ett vakuum utan jobbet förutsätter även skapandet av kontakter utanför den traditionella skolmiljön, till företag och andra aktörer. Detta hänger samman med de allmänna mål för undervisningen samt de kompetensmål som finns uppräknade i läroplanerna för den grundläggande utbildningen och gymnasiet (LP 2014: 20-24, LP 2015: 35-40).
Det är viktigt att ämnesläraren inte blir en ensamvarg, utan att hen är villig att vara öppen för innovativt samarbete. En intressant reflektion är att detta samarbete inte behöver vara en temadag av traditionellt snitt. Istället kan en grupp elever och ämneslärare jobba med ett ämnesövergripande tema under en längre tid. Samarbetet behöver inte heller vara just mellan två/tre/fyra ämneslärare utan istället t.ex. mellan några ämneslärare och en journalist.
Carl Fahllund (Lärarrum 1)
Idemo 