Demokratifostran

Fysisk religionsundervisning

Carina ÖsteråkerLämna en kommentar

I en klassisk föreläsningssituation blir eleverna lätt passiva på flera plan. Samtidigt kan en lärare engagera eleverna genom att ställa en del frågor så att de inte enbart lyssnar utan även svarar. Men taltid löser inte den stillasittande kulturen. Därför är det bra ifall eleverna går fram och hämtar ett papper eller får ett kort grupparbete där de flesta måste flytta på sig för att komma i kontakt med gruppen. En annan lättintegrerad aktivitet kan göras vid genomgång av uppgifter, så att eleverna skriver svar på tavlan istället för att svara på frågorna muntligt från sin plats.

Hittills har jag nämnt hur vanliga undervisningselement kan sätta eleverna i rörelse och det är bra. Men jag har inte slutat där. Eftersom jag undervisar i religion har jag valt att ta pausgymnastik med rörelser från olika religioner. Och jag vet att det kan uppfattas som religionsutövning och därför är jag öppen för att en elev kan vägra, men det har jag inte varit med om. Tvärtom har eleverna verkat mycket positiva till rörelser. Och i övrigt är det bra att elever lär sig känna igen religiösa riter genom att själv på ett indirekt sätt utföra dem. Och då kommer blodcirkulationen igång för den fortsatta undervisningen.

Ihmettelyä vai toimintaa?

UtvaldaLämna en kommentar

Tänään (26.2.) järjestettiin Helsingissä opiskelijoiden mielenilmaus maksuttoman toisen asteen puolesta. Mielenosoitusta edelsi kansalaisaloitteen hylkääminen muotoseikan vuoksi. Hylkäämistä puolestaan edelsi yli 50 000 tuhannen allekirjoituksen hankkiminen aloitteen taakse. Allekirjoitusten hankkiminen on vaatinut paljon jalkatyötä ja aktiivista vaikuttamista – kannattaa muistaa, että kansalaisaloitteen voi allekirjoittaa vain äänioikeutettu, mistä syystä alle 18-vuotiaat opiskelijat rajautuvat allekirjoittajien ulkopuolelle. Toisin sanoen allekirjoituksia on jouduttu keräämään joukon ulkopuolelta, mikä hyötyy aloitteesta.

Opettaja minussa hykerteli mielenosoitusta seuratessa. Koko matka kansalaisaloitteen laatimisesta, allekirjoitusten hankkimisesta ja hylkäyksen kautta mielenosoitukseen on kuin suoraan oppimistehtävästä, jossa harjoitellaan poliittista vaikuttamista. Kun yksi tie osoittautuu umpikujaksi, valitaan toinen väylä ajaa itselleen tärkeää asiaa. Aika näyttää, miten aloitteelle lopulta käy. Eduskuntatalon portailla lähes jokaisen puolueen edustaja lupasi puolueensa äänestävän kansalaisaloitteen puolesta, kun se otetaan uudelleenkäsittelyyn. Näin ollen vaikuttaa siltä, että maksuton toinen aste on tulevaisuutta.

Hykertelyn seasta maistan kitkerän sivumaun. Tietysti jo se, että kansalaisaloite hylättiin mitättömän muotoseikan vuoksi, sotii kansalaisaloitteen vaikuttamaan kannustavaa periaatetta vastaan. Tätäkin enemmän suupieleni mutruun vetää portailla puhuvien kansanedustajien asenne mielenosoitusta kohtaan. Vaikka poliitikkojen viesti oli kannustava, oli se samaan aikaan holhoava ja siksi alentava. Lähes jokaisen puheenvuoron ”tsemppiä!” ja ”kiitos, kun tulitte tänne!” -sanavalinnoista haistoi ihmetyksen nuorten aktiivisuutta ja vaikuttamista kohtaan. Samankaltainen ihmetys on aistittavissa muissa nuorten mieltenosoituksissa ja aktiivisuudessa esimerkiksi ilmastonmuutosta vastaan. Tuliko oikeasti yllätyksenä, että nuoret haluavat vaikuttaa itselleen tärkeissä asioissa?

Haluaisin elää yhteiskunnassa, jossa jokainen osallistuu aktiivisesti omaan elämäänsä ja ajaa tärkeäksi katsomiaan yhteisiä asioita. Tuollaisessa yhteiskunnassa henkilöt, joilla on valta päättää asioista, kuuntelevat yllättymättä siitä, että ihmiset ovat kiinnostuneet yhteisistä asioista. Ensimmäinen voi olla vaikeammin saavutettavissa, mutta toinen ei. Sen saavuttamiseksi tarvitaan vain asennemuutos. Merkittävien globaalien ongelmien, kuten ilmastonmuutoksen hillitsemisen ja demokratian pelastamisen, ratkaisuun tarvitaan meitä kaikkia – ei ihmettelemässä, että toiset haluavat toimia, vaan toimimassa.

Ämnesövergripande pedagogik

Carina ÖsteråkerLämna en kommentar

Jag är en del av lärarrum 6 där vi har en proportionerlig överrepresentation av språklärare. Men även om våra ämnen kan stå ganska långt ifrån varandra har vi för det mesta haft mycket liknande syn på ämnesövergripande arbeten.

I vår grupp är vi eniga om att det är en styrka ifall olika synvinklar kan presenteras på samma fenomen. Själv vet jag också att jag kan kritisera kurslitteratur i vissa läroämnen, men det ser jag egentligen inte som ett problem (annan åsikt: Gullberg, Björkgren, Hiili s 171). För ifall jag ger ett perspektiv och boken, eller en annan lärare, ett annat så märker eleverna att det finns olika sätt att se på saken. Däremot vet jag att det för en del högstadieelever helst inte ska finnas två sanningar, utan i många fall vill de veta hur det förenklat sett ligger till. Här anser jag att det finns en utmaning. Men ska eleverna förberedas på omvärlden så behöver de veta att det finns disparata förklaringar till fenomen.

Vårt lärarrum var också eniga om att ämnesövergripande undervisning har en del utmaningar. Det handlar dels om att samarbetande lärare kan dra olika hårt i arbetet och ifall lärarna är ihopparade med tvång kan problemet bli ännu värre. Och dels är frågan om lärarna ska få samma lön oberoende av grad av engagemang (Dessa aspekter nämnde även panelen under seminariet). En annan fråga är vem av lärarna som ska examinera eleverna och i vilken mån vitsordet sedan ska föras till de olika ämnenas slutbetyg.