Inledningsvis skulle jag vilja påstå att jag under de flesta lektioner strävat efter att få eleverna att röra på sig. De här aktiviteterna har jag allt som oftast försökt placera in halvvägs genom lektionen. Vid den här tidpunkten börjar många se trötta ut, ibland kanske läraren inkluderat, och därför funkar den fysiska aktiviteten som ett tacksamt inslag i lektionsplaneringen.
Jag har ingen vetskap om hur ämneslärarstuderande från andra ämnen uppfattat integreringen av fysisk aktivitet i undervisningen, men i språkundervisningen förefaller det oftast naturligt. Det blir till exempel speciellt naturligt i muntliga övningar, där eleverna går runt i klassen och kommunicerar på målspråket. Ofta skiftas grupperna också ett flertal gånger under en lektion, vilket ytterligare bidrar till att öka andelen rörelse.
Jag har dock en specifik övning som jag använde mig av i gymnasiet som jag i det här sammanhanget vill lyfta fram. Säkerligen finns det något annat namn för aktiviteten men jag valde att döpa den till 2 steps forward, 1 step back. Kort sammanfattat gick aktiviteten ut på vi först förflyttade oss till trapphuset i gymnasiet. Jag hade förberett tio stycken påståenden i anknytning till det tema som behandlades och eleverna skulle ta ställning till huruvida de trodde de är sanna eller falska. Om de trodde påståendet var sant skulle de räcka upp höger arm, och om de ansåg att påståendet var falskt skulle de räcka upp vänster arm. För att undvika grupptryck bad jag eleverna att ta ställning medan de blundade. Svarade man rätt fick man ta två steg uppåt i trappan, men svarade man fel fick man istället ta ett steg bakåt. Den elev som i slutändan lyckats förflytta sig längst uppåt var den slutgiltiga vinnaren. Det bör också nämnas att gruppen bestod av ca 15 elever, vilket möjliggjorde att vi fysiskt rymdes att utföra aktiviteten i trapphuset. Den här aktiviteten tycktes uppskattad av eleverna, samtidigt som elementet av tävlan fick dem att lyssna extra noggrant.
André Sandberg
Idemo 