För mitt ämne, det vill säga modersmål och litteratur, har undersökningar bland annat visat på att läsförmågan förbättras då man integrerar rörelse under lektionstid. Man behöver inte vara kärnfysiker för att inse att stillasittande framför en skolbänk 300 minuter per dag inte är ett hållbart koncept. Jag har under den första praktikperioden försökt integrera rörelse i de flesta lektioner som jag har hållit. Att ha eleverna att ställa sig upp nu och då har varit en av mina strategier. Jag har också planerat två lektioner tillsammans med två medstuderande där Learning by Moving har gått som en röd tråd genom hela lektionen.
Båda lektionerna har ämnesmässigt kretsat kring grammatik. Under den första lektionen, som hölls i 7-9, skulle eleverna bestämma rörelser för fyra ordklasser och sedan göra den rörelse som passade till exempelord. Under den andra lektionen, som hölls i gymnasiet, var rörelseintegrationen mer tävlingsinriktad då de studerande delades in i två lag för att sedan göra en stafett utgående från oregelbundna verb.
För min del kändes det naturligt att integrera rörelse under en grammatikgenomgång eftersom det är ett område som flera elever kan anse vara tråkigt. Det är svårt för mig att avgöra om inlärningen påverkats positivt, men eftersom ett par elever sade att övningarna var roliga tyder det i alla fall på någonting positivt. Om man som elev anser att lektionen är rolig eller givande tar man också lättare in lektionens budskap. Jag upplever också att övningarna var gemenskapsstärkande, både elever emellan men också mellan lärare och elev. Det är kanske en av de största fördelarna med Learning by Moving enligt mig, att klassrumsklimatet ändras till att innefatta en större gemenskap. På så sätt förbättras indirekt inlärningen.
Miranda Eklund
Idemo 