Det aktuella temat ämnesövergripande studier är i dagens läge ofrånkomligt för lärare och lärarstuderanden.  I Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2014 står det bland annat att ”Utöver kompetens inom olika vetenskapsgrenar ska man sträva till en ämnesöverskridande kompetens” (s.19). Den spontana inställningen till ämnet kan dock vara något skeptisk, vilket brukar vara fallet när utbildningen får inslag som anses nymodiga. Det har emellertid framkommit att det finns skäl att ta temat på allvar och utnyttja möjligheterna som medföljer.

McPhail skriver i sin artikel Curriculum integration in the senior secondary school: a case study in a national assessment context (2018) att ämnesövergripande studier kan anses ha åtminstone tre fördelar: Autenticitet, ökad motivation samt djupare inlärning. Autenticiteten framkommer i att det som ämnesövergripande studier oftast handlar om något vardagsproblem och man förstår därför lätt vikten i det man studerar. Denna fördel har också framkommit mycket under gruppdiskussionerna under seminarierna. Kopplingen till verkligheten leder till ökad motivation. En meningsfull inlärning innebär också en djupare inlärning och man minns bättre vad man varit med om.

Det som många lärarstuderanden verkar se som utmanande är att lyckas med sin planering. Man måste lyckas samarbeta med lärare ur andra ämnesområden, vilket man kanske inte gör så ofta annars. Dessutom ska man lyckas hitta temaområden där ett samarbete över ämnesgränserna känns naturlig. Matematik kopplas naturligt till fysik, religion till historia, men vad gör man med exempelvis främmande språk, som inte alla elever läser? En del av skepsisen mot ämnesövergripande undervisning handlar antagligen om just detta, alltså osäkerhet om hur man ska få det att fungera i praktiken. Jag har fått intrycket att man inte motsäger nyttan med ämnesintegrering, utan man är rädd för att misslyckas. Förhoppningsvis får man på ett eller annat sätt ta del av lyckade exempel i framtiden och låta dessa inspirera ens eget arbete.

/ Sofia Karlsson

Allmänt om ämnesintegrering

Läroplanen (2015; gymnasiet) lägger grunden för att man som lärare ska sträva efter att skapa helheter över ämnesgränserna, så kallade ”temaområden”, för att studerande ska få en bredare inblick i hur man kan koppla ihop de olika ämnena, redan under studietiden, så att man inte enbart har sina isolerade ämneskunskaper som sedan inte kan appliceras i ”verkliga” världen. I den ”verkliga” världen kan man inte förlita sig på enbart ett ämne för att lösa svåra problem, som t.ex. global uppvärmning och andra miljöproblem, det är inte något som enbart biologer ska behöva fundera på (parafrasering av Mats Braskén, 24.1.2019; S4).

Varför satsa på ämnesintegrering?

Under de fyra seminarierna har lärarna, gästföreläsarna, samt referenslitteraturen, och speciellt (Björkgren, Gullberg & Hiili 2014), målat upp en bild av att den ämnesbetonade undervisningen är för tillfället väldigt ingrott i lärares sätt att tänka och att det kommer krävas mycket arbete för att förändra detta tankesätt. Det är dock något som man vill sträva efter, en skola och studentexamen där fokus ligger på helheter, och inte enbart ämneskunskaper.

Det som direkt kommer till minnes är gårdagen, (24.1.2019; S4), när slöjd plockades fram som ett ”medium” eller ”verktyg” för ämnesintegreringen, där men har möjlighet att plocka in ”fysiskt arbete” från alla möjliga olika ämnen och arbeta praktiskt med materialet för att få en djupare förståelse, eftersom man får tillämpa sin kunskap och problemlösa.

Intraprenörskap och företagsamhet

Under andra seminariet, 18.1.2019, gästföreläste Anders Fransén om intraprenörskap och hur lärare kan dra nytta av företagsamhetstankar för att utvecklas och förbättra undervisningen. Företagsamhet och intraprenörskap är i grund och botten ämnesövergripande, eftersom man troligen inte klarar sig enbart med t.ex. matematik ifall man vill starta ett företag, man måste ta med samhällslära (lagar, skatter, …), språk (kommunication,… ), … Vi fick därmed vägkost för hur vi som lärare, med t.ex. företagsbesök, projekt för eleverna/studerande, kan introducera element i undervosningen där studerande får fundera på hur en idé kan förverkligas till en slutprodukt som man kan vara stolt över.

Christian Enlund, matematik & fysik.

Under vårt senaste seminarium diskuterade vi för- och nackdelar med ämnesintegrerad undervisning. I vår grupp kom vi ganska snabbt fram till att fördelarna är många. Eleverna får redskap till att lösa problem som är ämnesövergripande, så som de flesta problem ute i världen de facto är.

Björkgren, Gullberg och Hilli (2014) konstaterar också att ” Behovet av integrativa ansatser kan sägas hänga ihop med det postmoderna samhällets behov av helhetsmässiga förklaringar.” Ämnesintegrering är såtillvida både intressant och relevant för skolan idag, speciellt med tanke på att skolan väl kan ses som en central aktör i det postmoderna samhället.

För lärarna kan ämnesövergripande undervisning också fungera som ett andningshål. Arbetsbördan lättar för den enskilda läraren i och med att fler parter är involverade.

För många ämneslärare tror jag dock att det här tankesättet är lite främmande. Lärare som undervisar i årskurs ett till sex har ett annat helhetstänk från tidigare eftersom de kan undervisa i de flesta ämnen. Deras undervisning blir, åtminstone i större utsträckning, helhetsskapande på naturlig väg (Niemelä och Tirri, 2018).

Trots den ämnesintegrerade undervisningens många fördelar känns en skola med enbart ämnesintegrerad undervisning ändå väldigt främmande, åtminstone för mig personligen. Vår grupp diskuterade också huruvida vissa elever kan ha lättare att förstå sin tillvaro om de får ordna upp den. För vissa kan det vara en trygghet att veta vad som väntar då man väl kommer till skolan och en tillgång att också få sortera det som sker i fack så som ”matematik”, ”modersmål”, ”bildkonst”, och så vidare.

Det är dock inte omöjligt att den här uppfattningen grundar sig i att vi själva enbart har erfarenheter av en skola där ämnesintegrering inte varit en naturlig del av vardagen. Sammanfattningsvis är ämnesintegrerad undervisning ett intressant område som helt tydligt behövs i skolan i dag. I vilken utsträckning ämnesintegrerad undervisning behövs verkar dock vara omtvistat av såväl lärare som de lärda.

Som blivande ämneslärare i svenska och litteratur ser jag ändå väldigt många fördelar med den här typen av undervisning. Spontant tänker jag också att mitt ämne väldigt ofta behöver integreras med andra ämnen. I litteratur och multimodala texter hittar man nämligen spännande ingångar till de flesta teman, men inte nödvändigtvis svar på alla de frågor som väcks.

/Rebecca Pettersson

Jag kommer i det här blogginlägget att reflektera över några av de aspekter som belysts både i de olika seminarierna men även i kurslitteraturen angående temat ämnes-övergripande undervisning. Vi har blivit presenterade en mängd olika definitioner men själv jag fastnade för Mats Braskéns definition av termen. Han ansåg att ”komplexa problem går sällan att förstå, än mindre lösa, med hjälp av begrepp, teorier och verktyg från endast ett enskilt ämnesområde”.

I dagens seminarium (24.01.2019) kom det väl fram vilka möjligheter och utmaningar som generellt förknippas med ämnesövergripande undervisning. Möjligheten att eleverna faktiskt får utnyttja sina kunskaper till något konkret uppfattades av de flesta som speciellt positivt. Samtidigt krävs det av lärarna en god samarbetsförmåga samt en villighet att kunna gå utanför det egna ämnet.

Jag håller med McPhail (2018), som nämner att det är viktigt att först förstå själva undervisningsämnet före man blandar in ämnesövergripande element. Han nämner (2018: 71) också att det är viktigt för lärare att låta eleverna se sambanden mellan olika undervisningsämnen, men att de här sambanden bör göras med förankring i det huvudsakliga undervisningsämnet. Någonstans här befinner vi oss idag och vi måste fråga oss själva om det överhuvudtaget är nödvändigt att undervisningsämnena ska kunna urskiljas när vi jobbar med ett specifikt tema.

Trots att vi ämneslärarstuderande studerar ett huvudämne vid Åbo Akademi i Åbo betyder det inte att vi inte redan tar del av interdisciplinära studier (jfr Niemelä & Tirri, 2018: 128; Björkgren, et al. 2014: 184). En studerande med engelska som huvudämne tar vanligtvis del av studier i, utöver själva språket, exempelvis lingvistik, historia, litteratur och kultur. Med andra ord bör vi inte betrakta ett främmande språk som isolerat från den tillhörande kulturen och allt vad det innefattar. Det samma gäller för många andra ämnen. Därför hoppas jag snarare att vi som ämneslärarstuderande kan utnyttja de interdisciplinära strategier vi lärt oss i våra respektive ämnen, så att de kommer till användning när vi tillsammans med eleverna behandlar komplexa frågor.

André Sandberg