Learning by Moving är ett begrepp som varit känt för mig i förväg eftersom det diskuteras en hel del inom hälsokunskapen, vilket jag studerat som biämne. Därför kände jag mig rätt säker och hade från början en mycket positiv inställning till att inkludera rörelser och bryta stillasittande i klassrummet. Det känns som en självklarhet, speciellt med tanke på egna erfarenheter av koncentrationssvårigheter under långa föreläsningar med en eller inga pauser och heller ingen uppmuntran till att röra eller sträcka på sig. Utöver detta ansåg jag också att ett sådant moment inte kan vara särskilt svårt att utföra.

När det väl kom till kritan, trots att tröskeln var låg, kändes det svårt för mig personligen att implementera detta i klassrummet. Jag tror främst det beror på att allt är så nytt (själv har jag ingen lärarerfarenhet i form av vikariat eller dylikt) och att man utöver detta moment har en hel del annat man bör tänka på och få in i lektionerna. I mina tankar blev jag fast i att eleverna måste lära sig något i samband med rörelserna och glömde bort den aspekten där eleverna får ett välbehövligt avbrott och att tiden efter den fysiska aktiviteten i de flesta fall är där man ser resultat. Här hjälpte mina kollegor i vårt ”lärarrum” och LBM-handledaren till med att ta ner mina ambitioner till jorden.

I slutändan har jag alltså insett att flera av mina lektioner innehållit moment med fysisk aktivitet i form av avbrott från stillasittande. Dessa har till största del handlat om uppgifter där eleverna stigit upp och hittat grupper eller par att arbeta med. Dock planerar jag för tillfället att nästa vecka hålla en lektion där Learning by Moving används i form av en uppgift där eleverna får ta ställning till olika påståenden och i samband med detta blir tvungna att röra sig till olika delar av klassen och/eller korridoren. Tanken är också att de ska få diskutera och argumentera för sina ställningstaganden. Jag vill tillägga att jag fortsättningsvis har samma positiva attityd och vill absolut arbeta för att detta ska komma mera naturligt i framtiden.

Jenna Lundström

Veckorna innan skolornas sportlov höll jag endast lektioner i gymnasiet, och valde därför att spara min officiella ”Learning-By-Moving” lektion till efter sportlovet, då jag skulle övergå till årskurs 7-9. Liksom många andra trodde nämligen även jag att ett LBM-inlägg skulle fungera bättre med grundskoleelever, i jämförelse med gymnasister. Trots detta har flera aktiva inslag redan lyckats smyga sig in under mina lektioner.

Redan under min första lektion fick eleverna röra sig en hel del i klassen. Det var sent på eftermiddagen, alla var lite rastlösa – så när jag frågade allmänna (gallup) frågor som relaterade till dagens tema (t.ex. Vem har varit i London?) bad jag eleverna stiga upp istället för att bara räcka upp en hand. Under en annan lektion ville jag introducera temat och skapa diskussion genom rörelse, och gav eleverna påståenden (kring shopping och konsumering) som de sedan skulle ta ställning till genom att förflytta sig till olika delar av klassrummet. Eleverna har också fått stiga upp (ibland flera gånger under en lektion) p.g.a. exempelvis platsbyte i samband med gruppuppgifter och gemensam användning av whiteboarden. En tidig morgonlektion körde jag t.o.m. lite pausgymnastik med gymnasieeleverna, vilket (till min förvåning) också verkade uppskattas.

När jag planerat mina lektioner har jag ofta försökt att se till att någon form av åtminstone ett aktivt moment finns med under blocket, gärna i det skede då eleverna suttit stilla en längre tid. Detta har ofta visat sig vara effektivt för undervisningen, vilket jag kan förstå utgående från hur jag själv lätt tappar koncentrationen när jag passivt sitter stilla och ”bara lyssnar” under en längre tid.

Nästa vecka håller jag min officiella LBM-lektion. Under den hoppas jag på att ”osynligt” kunna integrera ett längre aktivt moment i undervisningen.

Alexander Lindgren

Fysiskaktivitet inom undervisning var ett tema som jag tror att många lärare och många lärarstuderande har svårt att implementera. Dock är det nog svårare för en lärare som har arbetat i tiotalsår att plötsligt gå med på att eleverna ska få ställa sig upp, gå runt i klassen och inte sitta stilla under en lektion. Tankesättet om att eleverna ska vara stilla och på sin egen plats tror jag att är väldigt fast etsat i lärare av det äldre gardet, jag trodde även att jag aldrig skulle börja implementera pausdanser eller annan fysiskaktivitet till mina egna lektioner, så fel man kan ha.

Jag valde att göra en enkel övning som fysiskaktivitet i min lektion, hittills har jag också endast haft en fysiskaktivitet. Som övning hade jag eleverna att gå och ställa sig fysiskt på en av sidorna i klassrummet, eller i mitten. Sidorna i klassrummet representerade om man var positiv eller negativ till ett påstående eller ett fenomen t.ex. dödsstraff. Det här ansåg jag skulle vara en bra övning eftersom eleverna fick röra på sig och fysiskt visa sin ställning till somliga påståenden. Jag hoppas och antar också att eleverna ansåg att övningen var rolig, de fick ju som sagt också se vad sina kompisar ansåg om saken.

Det bästa med övningen var att alla verkade vara aktiva och diskussioner bröt genast ut när de ställde sig vid en av sidorna t.ex. varför jag står här. Men jag anar också att det fanns eller finns en negativ sida med detta och det är grupptrycket eller flockmentaliteten, nog för att den existerar också om man skulle ha frågat eleverna och haft dem att räcka upp handen om de var positivt inställda till ett påstående.

Övningen var väldigt simpel men den var nyttig. Eleverna fick chans att röra på sig och det fungerade också som ett sätt att diskutera. Jag tror också att det var bra att eleverna fick se att andra kan ha olika åsikter, det är troligtvis lättare för eleverna att förstå om de fysiskt får se att någon ställer sig på den andra sidan jämfört med dem.